Italian Baroque Era Painter, ca.1571-1610 Italian painter. After an early career as a painter of portraits, still-life and genre scenes he became the most persuasive religious painter of his time. His bold, naturalistic style, which emphasized the common humanity of the apostles and martyrs, flattered the aspirations of the Counter-Reformation Church, while his vivid chiaroscuro enhanced both three-dimensionality and drama, as well as evoking the mystery of the faith. He followed a militantly realist agenda, rejecting both Mannerism and the classicizing naturalism of his main rival, Annibale Carracci. In the first 30 years of the 17th century his naturalistic ambitions and revolutionary artistic procedures attracted a large following from all over Europe.  Related Paintings of Caravaggio :. | The Tooth Drawer | Saint John the Baptist | Madonna Palafrenieri (detail) f | Caravaggio | Woman with a Dove sdv |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Nicolaes Eliaszoon Pickenoy
(10 January 1588 - 1653/1656) was a Dutch painter of Flemish origin. Pickenoy was possibly a pupil of Cornelis van der Voort and presumably Bartholomeus van der Helst was his own pupil. He was the son of the Antwerp monumental mason Elias Claeszoon Pickenoy (1565-1640) and Heijltje Laurens s'Jonge (1562-1638), who emigrated to Amsterdam before Nicolaes Pickenoy was born. In 1621, living near the Oude Kerk, he married Levijntje Bouwens (1599-na 1656), an orphan of 21 years. They had ten children: Sara and Elias died young. Pickenoy painted large Schuttersstukken, group portraits of the regents of the orphanage, and individual portraits of local or national celebrities like Nicolaes Tulp, Cornelis de Graeff, Maarten Harpertszoon Tromp and Jochem Hendrickszoon Swartenhont, Elisabeth Bas's husband. The earliest picture ascribed to the artist is "Dr. Sebastiaen Egbertz de Vrij's Osteological Presentation" of 1619, now in Amsterdam Historisch Museum. His heyday was ca. 1630-1637, a period marked by a high artistic level and numerous commissions from prominent patrons. After 1637 he painted little, save for a number of prestigiouseand lucrativeegroup portraits. Besides portraits, he also painted a small number of biblical subjects, one of which can be seen in the Museum Catharijneconvent. The Rijksmuseum Amsterdam and Amsterdams Historisch Museum holds many of his best works, not least the Schutterstukken or militia paintings. In 1637 he bought from Adriaen Pauw the house on the corner of Sint Anthoniessluis and Jodenbreestraat, a fashionable area with many painters, art dealers, jewellers and so on. The house had previously been owned by his supposed master, Cornelis van der Voort, and later by Hendrick van Uylenburgh. During the years 1631-1634 the latter was collaborating with Rembrandt van Rijn, who painted numerous portraits for Van Uylenburgh's art business. Thus the house Pickenoy purchased had been a centre of Amsterdam portraiture for decades. In 1639 Rembrandt returned to the neighbourhood as he bought the house next to Pickenoys, the present day Rembrandthuis. Rembrandt could leave his house via an exit onto the Zwanenburgwal under the house of his neighbor Pickenoy. He brought out Night Watchepainted in his courtyarderolled up through the tunnel. Like Rembrandt, Pickenoy was not able to bring up the loan and so after eight years he sold the house. The work of Pickenoy is difficult to distinguish from that of some of his contemporaries. Typical of Pickenoy are the fiercely invading light that makes the heads stand out sharply, the somewhat exaggerated gestures, the large greenish brown shadows and the odd-shaped eyes.
Adolf Seel
(1 March 1829-14 February 1907) was a German painter. He enjoyed training at the Dseldorf Academy of Arts. Seel visited the academy in Dseldorf in 1844-50, where he trained under Wilhelm Sohn. He then continued to train one year in Paris, spent 1864 and 1865 in Italy, 1870 and 1871 Spain, Portugal and the north coast of Africa as well as 1873 and 1874 the Orient, where he developed his preference for the architecture painting found rich food. Its pieces of architecture, particularly the Arab and Moorish buildings, are usually provided just as beautiful landscapes painted with a masterful perspective, lighting and coloring.